en vampyr i familjen

Vi har fått en vampyr i familjen. Åtminstone tandmässigt... Som jag anade var Williams tänder uppe på gång. Inte de längst fram, utan nästa par. Så nu (med en av gaddarna framme) är han halvt en vampyr :)
Julklapparna är i princip färdigfixade nu och det känns riktigt skönt att vi varit ute i god tid i år! Det är ju lite lättare med sista-minuten shopping när man bor i stan, men i år har vi varit tvungna att planera lite bättre. De flesta är tillomed inslagna!
För en gångs skull har jag riktigt julstämning! Vi har pyntat massor hemma, granen står framme i vardagsrummet och strumporna är fyllda med klappar (väntar fortfarande på att det ska hamna något litet paket i min strumpa dock...), julbaket gjort, kalendrarna betas av dag för dag. Kanske är det för att man fått barn som man blir mera "julig" av sig?!?
Idag har jag storshoppat! Insåg att mina bh's blivit för stora av mitt viktras (12,9 kg har jag tappat nu), så jag gick in på Change när vi var i stan idag. Självklart föll jag för erbjudandet de hade: ta 2 set, betala för 1. Så jag gick därifrån 4 bhar och 4 trosor rikare (men en aning fattigare). Får väl se det som en bonus för att jag varit så disciplinerad under hösten!
Vad har annars hänt sen sist? Jag har varit sjuk - frossa, bihåleinflammation och feber. Barnen har börjat få för sig att det är ok att somna sent och vakna 05.30. Funderar allvarligt på att gå isäng så snart jag skrivit detta och ta en lång natt! Ska bara läsa ut min bok först...
I fredags var vi inne i stan igen. Shoppade en förskolevagn till William, en baby travel från 2009 i riktigt fint skick och mycket vettigt pris! Vi var även bjudna på grötmiddag hos våra förra grannar. Riktigt mysigt och trevligt att träffa dem igen! Det blir ju alltför sällan nuförtiden. Tyvärr blev det inget babysnusande eftersom både jag och William var så hostiga, men ska se till att hälsa på lilla Moa så snart som möjligt! Ska bara hosta färdigt först! Hursomhelst. När vi skulle åka hem från grannarna vägrade Elliot - han pekade på "vårt" radhus och sa att han skulle sova där. Han var vaken hela vägen hem och blev fly förbannad när vi väl kom hem och ville inte alls acceptera att vi flyttat! Självklart känns det fortfarande vemodigt ibland för mig, men det var rätt beslut och rätt tid att flytta. På alla sätt och vis. Det är ju bara 6 mil bort trots allt...
Nej, om man kanske skulle ha krupit ner under täcket nu kanske?!?
/Emma

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0