Förlossningsberättelse - 1år senare
Den här dagen för ett år sedan slängde jag riskudden i golvet av ilska! Den hjälpte inte ett dugg mot mina onda värkar. Så jag tog en dusch - hjälpte föga. Men ett långt bad var underbart! Så länge vattnet var riktigt varmt gick det att uthärda. När vi sen skulle gå isäng var det helt omöjligt att sova. Jag tog smärtstillande och även sömntabletter men tror ni jag kunde sova för det? Inte då! (Tabletterna hade vi fått på förlossningen dagen innan. Vi åkte in eftersom jag redan då hade lite värkar. Helt omöjligt att veta hur ont man skulle ha av värkarna innan man skulle åka in så vi tog det säkra före det osäkra. Självklart stannade värkarna under natten). Så vi ringde förlossningen, satte oss i bilen och åkte dit. Väl där konstaterades att jag inte hade öppnat mig så mycket så jag fick välja om jag ville föda barn eller sova. Sova! Svarade jag snabbt, med tanke på att klockan var 01.15 och jag inte hade sovit mycket de sista två nätterna. Det blev ingen sömn utan vi beslöt oss för att det var dags för den sparkande bebisen i magen att komma ut.
Vi fick ett rum och jag fick ta ett långt bad. Har ingen tidsuppfattning men jag måste ha suttit där en timme tror jag. Stackars Morgan fick sitta på toalettstolen och titta på. Efter badet skulle vi gå till fikarummet och titta på tv. Nu hade mina värkar börjat komma ännu tätare och gjorde mer ont, så jag tog en gåstol så jag hade någonting att stödja mig mot. Den där gåstolen släppte jag inte taget om många stunder under natten! Titta på tv gick mindre bra så vi gick tillbaka till rummet och stannade där resten av natten. Fick lustgas, alldeles för mycket lustgas, men den hjälpte mig genom värkarna iaf! Jag var lite groggy, för jag började hallucinera. Stod och vinkade till några jobbarkompisar som var i rummet (trodde jag). Vräkte i mig en bilpåse och drack festis med sugrör. Ojoj vilken vacker syn det måste ha varit! Måste nästan be Morgan skriva en egen förlossningsberättelse så jag får höra hela hans version av allt.
Vid 07-tiden på morgonen tog sköterskan hål på hinnorna för att sätta mer fart på det hela. Jag hade öppnat mig från 4-8cm på 1-2 timmar så nu var det inte långt bort! Just innan jag skulle få börja krysta bad jag om epidural men det var för sent för det sa dem. Jag fick klara mig på lustgasen. Jag minns hur arg jag blev på sköterskan när hon lämnade vårt rum för att gå till några andra. Hon kan ju inte lämna mig nu! Sa jag och beordrade Morgan att ringa på larmet så att hon skulle komma tillbaka.
Äntligen var det dags att krysta! 18min tog det och sen var du här, min älskade son. Jag ska inte ljuga och säga att det inte gjorde ont, för det gjorde det! En enda gång under krystarbetet sa jag att det gjorde ont, men då fick jag känna huvudet som var på väg ut och då fick jag mera krafter. Efter 18 minuter var det över som sagt, och det första jag såg av min gosse var att han var kille och sen la de honom på mitt bröst och vi hade svårt att förstå att detta var han som bott i min mage i 9 månader. Så fascinerande! 51 cm lång och vägde 3515g och alldeles perfekt! Vi var helt färdiga så vi somnade alla tre. Efter min löptur till toan vill säga. Att jag kunde springa dit kan jag fortfarande inte förstå, med tanke på hur ont jag hade när jag skulle gå och sätta mig ner den kommande veckan.
En bricka med lite fika kom in så vi myste på rummet någon timme innan vi gick (jag och Elliot fick åka rullstol) till BB. Namnet förresten… Vi hade hela tiden på känn att det var en pojke, och namnet Love har hela tiden funnits där. Men när Elliot bara var några minuter gammal kände vi instinktivt att det var en Elliot och inte en Love som fötts.
När vi kom till BB ringde vi våra föräldrar och skickade ut massor med mms till nära och kära för att visa upp vår skatt. Resten av tiden på BB spenderades på rummet. Vi bara låg/satt och tittade på vår älskade son. Att läsa tidningen tog en hel dag! Elliots mormor och morfar kom och hälsade på redan samma kväll, de andra fick träffa Elliot när vi kommit hem.
Vi åkte hem från BB fredag 12 juni, när Elliot var 2 dagar gammal. Det kändes skönt att komma hem så att vi kunde vara tillsammans hela familjen dygnet runt. Det var så jobbigt när Morgan var tvungen att åka hem klockan 22 på kvällen. Speciellt jobbigt var det andra kvällen. Just innan han skulle åka bajsade Elliot. Och varje gång vi bytte blöja på honom kräktes han. Just denna gång var jobbig eftersom det var värre och mer än vad det tidigare varit. Så med gråten i halsen lämnades jag kvar på rummet. Jag tror Elliot kände av min oro för han var väldigt kinkig den natten. Så en sköterska kom och hämtade honom så att jag skulle få sova några timmar. Det var väldigt uppskattat!
Så… Det var i stora drag min förlossningsberättelse. När vi kom hem från BB spenderade vi dagarna med att titta på Elliot och fascineras över hur mycket man kan älska någon som man nyss har träffat. Elliot, du är det bästa som hänt oss och vi älskar dig av hela våra hjärtan!
/Emma
Fick tårar i ögonen när jag läste det här.
Jag är Så glad att ni fick eran prins och det är så fint att se hur mycket ni älskar honom.
Mosters skatt :)
Tycker om er <3